Boken var nominerad till Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok!
En gorilla som har en skrotaffär, en råtta som bor i ett hus på en soptipp och en sopdykande hund med skotskrutig rullvagn – det är huvudpersonerna i Frida Nilssons svit om dem som lever i marginalen. Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna följs nu av Jagger, Jagger, den kanske mörkaste och tyngsta av de tre helt fristående delarna.
Att djur har kläder, talar och lever bland människor är inget som över huvud taget problematiseras i de här böckerna, vilket väcker en surrealistisk oro. Djuren bara finns där.
Och det är inte bara de som lever i utanförskap, det är också vissa av människorna. Här är det Bengt. Åtta år, skrämmande ensam och mobbad av grannbarnen. Inte förrän han träffar uteliggarhunden Jagger får han lite mening i sin tillvaro. Jagger stöter han ihop med efter att ha blivit instängd i soprummet av de andra barnen. Hunden vet allt om taskiga typer, meddelar denne medan han slevar upp ruttna bananer och sladdriga makaroner ur soptunnan och stoppar dem i sin shoppingvagn.
Och Bengt får lära sig hur man hämnas på folk. Man kan till exempel slänga döda råttor i deras brevlådor, precis om de själva slängt cornflakes i ens egen! Eller kasta deras cykel i ån, som de gjort med ens nya fotboll! Öga för öga, resonerar Jagger, och det känns ganska fint till en början för Bengt att äntligen ha någon på sin sida.
Men det här är ingen enkel historia. Den är mycket komplext uppbyggd och ekar av både skuld- och skamkänslor. Något entydigt lyckligt slut är det inte heller tal om, utom när det gäller Bengts mammas plötsliga civilkurage gentemot de andra föräldrarna.
Men jag hakar upp mig lite på frånvaron av praktiska detaljer – varför är Bengt, likt Bertil i Nils Karlsson Pyssling, ensam hela dagarna medan föräldrarna jobbar? Vissa tidsmarkörer placerar berättelsen i nutid, så vad har hänt med fritids?
Jagger, Jagger väcker obehag under läsningen. Frida Nilssons språk är elektrifierande i sin uppfinningsrikedom där texten pendlar mellan svart humor och lika svart sorg. Och samtliga de inblandade vuxna visar med sina välvilliga samförståndsaktioner hur lite de åstadkommer när det gäller mobbning.
Stina Nylén GP
Publicerad 7 januari 2014 Uppdaterad 17 juni 2015
Jag personligen hade inga problem med Jagger Jagger. Blandningen av djur och människor fascinerar och det är tydligt genom hela berättelsen att de som är elaka får sitt straff till slut, precis som riktiga sagor skall sluta.